Jag trodde att jag skulle hinna med att lägga över mina släktforskningsinlägg på denna blogg, och tiden den går, fast jag jobbar på det och snart kanske jag får båd tid och inspiration :)
Nu har jag tänkt länge att skriva lite om min släktforskning. Jag hade tänkt börja för "längesedan". En del har forskat i herrans många år, jag har bara forskat sedan januari 2010. Tyvärr så började jag ganska sent i livet, därför har jag nu gått miste om många muntliga berättelser. Nästan alla nära anhöriga är borta, farmor, farfar, mormor och morfar. Ja mormor och morfar träffade jag aldrig, de var döda innan jag föddes.
Nu är det jag som kollar bakåt och jag hittar en hel del intressanta personer, jag har den där klassiska mördaren, Daniel "David" Hamnqvist f: 1793 i Åmål, som mördade Jörg Jörgensson med ett stämpeljärn, tyvärr har jag inte hittat någon dödsdag på honom trots jag sökt i två år. Men det kommer...
Hoppas ni blir flitiga på att kommentera, ge tips, skicka länkar...
Sedan har jag bla mina anor i värmland och är relaterad till Selma Lagerlöf, Nils Ferlin och Gustav Fröding, som så många andra. Det var också en släkting till mig, som tog det berömda fotot av Gustav Fröding på dödsbädden i Gröndal, där han poserar i sin särk tillsammans med sin sköterska Signe...
Foto: Herman Hamnqvist
Om ni bara visste vad jag har funderat på min gamle anfader tog vägen. ( Se förra inlägget) I huvudet har en hel skildring växt fram. En historia med en verklig person med min fantasis hjälp redan har blivit en roman uppe i huvudet. Om varför han lämnade fru och två pojkar. Min farfar var 2 år, och hans lillebror var 1 månad har jag surfat mej fram till, hittade honom i ett arkiv. Jag är helt på det klara att jag ska släktforska nu. Hitta ett ställe med lite roliga släktfreaks, rota mej ner i kyrkoböker och dammiga arkiv. Jag ska bli en släktmurvel. med rutig kjol och maläten, v ringad lammullströja. Jag har fått reda på att det finns emigrationsarkiv i bla Göteborg, där man kan se varifrån de åkte och var de steg av i Amerika. Det kan bli en spännande resa. Jag vet att jag sett ännu ett kort på honom som hänger nere i Bohuslän på släktgården. Det kortet skickade han också hem till Ottilia Elisabet, Johan står utanför ett charkuteriaffär och bredvid honom står som ett hinder slaktaren, sedan en dam och ett litet barn. Jag vet att jag fick känslan den gången jag såg kortet första gången att det var hans nya liv i Amerika. Igår när jag pratade med en släkting som också sett kortet så hade hon reagerat likadant.
Jag har börjat att skissa, ta fram lite fakta om hur livet var då 1902, det låter inte så längesedan men många spår har utplånats. Hur hade de vid den tiden, då som så många emigrerade från ett elände till något som de absolut inte visste något om. Det var tuffa tider.
" Den här vintern hade inte varit något vidare. Det hade stormat och en bitande kyla hade hållit grepp om de nödda, om arbetarna på stenbrottet. Isarna låg långt ute i fjorden och med tunga steg hade det varit tvunget att gå ut mot Havstensberget och försöka dra upp någon fisk. Hungern tärde hårt, på honom och familjen. Johan var 25 år och kände sig sliten och trött. Han hostade, ideligen och var rädd att stenen satt sig i lungorna så som den gjort med så många män.
Inne i stugan satt fukten i väggarna, han satt vid köksbordet och stirrade ut mot Kalvön, där bakom visste han att horisonten låg. Men kalvön låg som ett långt hinder för att gömma de hemliga drömmar han hade om att få vistas i en annan tid, på ett annat ställe, där det vankelmodiga och hårda livet inte fanns. Kylan dröjde i stugan trots att Elisabeth idogt eldade i vedspisen. Det knastrade och rätt som det var smällde det till och Johan vaknade till och kom tillbaka till verkligheten. Han synade sina spruckna nävar, de var såriga och nariga. Stenen i berget var vass, det kunde kännas ibland som det var knivar som skar in i köttet.
Elisabet kokade den torsk han pilkat upp alldeles innan, till det blev det potatis. En alldeles vanlig syn på matbordet. Men ändå var han tvungen att sansa sig och visa en viss tacksaamhet att han ikväll skulle få äta sig mätt tillsammans med familjen. Det var hans plikt som man att sörja för de små och Elisabeth. Han tittade på henne, han tänkte för sig sjäv och samtidigt så skjöljdes han över med ett dåligt samvete för att han inte tyckte att hon var så särskilt grann. Hon var inte den kvinnan han drömt om men hon hade blivit hans efter den där dansen, då det blivit för mycket brännvin tillsammans med de andra stenhuggarna. För en kvälls misstag så satt han här med en kvinna som inte var speciellt kärleksfull, eller go. Det var ett kärlekslöst liv. Efter den kvällen hade Elisabet blivit med barn och föräldrarna krävde ett giftemål. Den dagen då de gifte sig var en olycklig dag, han kände att allt var slut. Efter för många supar blir man dum tänkte han, då fungerar varken minne eller sinne. Varför hade han tjatat på henne, varför hade han övertalat henne så enträget att ge med sig och tro på hans fyllesvammel. Det var så dags nu att sitta och harma över sina eländiga handlingar. katastrofen hade varit ett faktum när hon förtäljt honom om att hon var gravid.
Einar hans förstfödde son såg sin dag den 25/4, då blev det en mun till att mätta, han var nu två år, en livfull krabat men han hyste inga större känslor för barn. De skränade när han var trött och han hade varken lust eller ork att deltaga i lekar och stoj. Nu var Elisabeth gravid igen, hon skulle ha om någon månad. Det skulle kanske bli någon råd med allt. Att rota ner sej i dystra tankar gjorde allt bara värre.
De åt sin kvällsmat och plockade undan, Johan släckte fotogenlampan och snart var det tyst i huset, bara vinden tjöt utanför. Nu låg han där i mörkret med ögonen stirrande in i en hemlighet, han hade planer och han hade en hemlighet, som bara han visste om. Elisabt vände sig om och han förstod att ryggen var emot honom.
Mörkret hade lägrat den lilla byn och båtarna vid kajen drogs hårt i sina trossar men trotsade och stretade emot....."
Kanske så ungefär kommer jag att börja, sedan skulle de vara kul om ni läsare visste hur folk hade det runt 1900 talet, spelade dom munspel, sjöng dom? :) Är det någon som har någon ide´till historien? Alla förslag mottages med glädje.
Jag filar i alla fall vidare och kanske kommer den som novellform i Vår bok Tre Röda, vem vet...
Jag har en otrolig känsla att Johans verkliga liv blev en roman, en arbeta roman. Även har jag känslan att han blev lycklig med tillvaron. Av ett enkelt fotografi taget i Minnesota kan allt möjligt födas ur. Spännande är det.
Jag har börjat att skissa, ta fram lite fakta om hur livet var då 1902, det låter inte så längesedan men många spår har utplånats. Hur hade de vid den tiden, då som så många emigrerade från ett elände till något som de absolut inte visste något om. Det var tuffa tider.
" Den här vintern hade inte varit något vidare. Det hade stormat och en bitande kyla hade hållit grepp om de nödda, om arbetarna på stenbrottet. Isarna låg långt ute i fjorden och med tunga steg hade det varit tvunget att gå ut mot Havstensberget och försöka dra upp någon fisk. Hungern tärde hårt, på honom och familjen. Johan var 25 år och kände sig sliten och trött. Han hostade, ideligen och var rädd att stenen satt sig i lungorna så som den gjort med så många män.
Inne i stugan satt fukten i väggarna, han satt vid köksbordet och stirrade ut mot Kalvön, där bakom visste han att horisonten låg. Men kalvön låg som ett långt hinder för att gömma de hemliga drömmar han hade om att få vistas i en annan tid, på ett annat ställe, där det vankelmodiga och hårda livet inte fanns. Kylan dröjde i stugan trots att Elisabeth idogt eldade i vedspisen. Det knastrade och rätt som det var smällde det till och Johan vaknade till och kom tillbaka till verkligheten. Han synade sina spruckna nävar, de var såriga och nariga. Stenen i berget var vass, det kunde kännas ibland som det var knivar som skar in i köttet.
Elisabet kokade den torsk han pilkat upp alldeles innan, till det blev det potatis. En alldeles vanlig syn på matbordet. Men ändå var han tvungen att sansa sig och visa en viss tacksaamhet att han ikväll skulle få äta sig mätt tillsammans med familjen. Det var hans plikt som man att sörja för de små och Elisabeth. Han tittade på henne, han tänkte för sig sjäv och samtidigt så skjöljdes han över med ett dåligt samvete för att han inte tyckte att hon var så särskilt grann. Hon var inte den kvinnan han drömt om men hon hade blivit hans efter den där dansen, då det blivit för mycket brännvin tillsammans med de andra stenhuggarna. För en kvälls misstag så satt han här med en kvinna som inte var speciellt kärleksfull, eller go. Det var ett kärlekslöst liv. Efter den kvällen hade Elisabet blivit med barn och föräldrarna krävde ett giftemål. Den dagen då de gifte sig var en olycklig dag, han kände att allt var slut. Efter för många supar blir man dum tänkte han, då fungerar varken minne eller sinne. Varför hade han tjatat på henne, varför hade han övertalat henne så enträget att ge med sig och tro på hans fyllesvammel. Det var så dags nu att sitta och harma över sina eländiga handlingar. katastrofen hade varit ett faktum när hon förtäljt honom om att hon var gravid.
Einar hans förstfödde son såg sin dag den 25/4, då blev det en mun till att mätta, han var nu två år, en livfull krabat men han hyste inga större känslor för barn. De skränade när han var trött och han hade varken lust eller ork att deltaga i lekar och stoj. Nu var Elisabeth gravid igen, hon skulle ha om någon månad. Det skulle kanske bli någon råd med allt. Att rota ner sej i dystra tankar gjorde allt bara värre.
De åt sin kvällsmat och plockade undan, Johan släckte fotogenlampan och snart var det tyst i huset, bara vinden tjöt utanför. Nu låg han där i mörkret med ögonen stirrande in i en hemlighet, han hade planer och han hade en hemlighet, som bara han visste om. Elisabt vände sig om och han förstod att ryggen var emot honom.
Mörkret hade lägrat den lilla byn och båtarna vid kajen drogs hårt i sina trossar men trotsade och stretade emot....."
Kanske så ungefär kommer jag att börja, sedan skulle de vara kul om ni läsare visste hur folk hade det runt 1900 talet, spelade dom munspel, sjöng dom? :) Är det någon som har någon ide´till historien? Alla förslag mottages med glädje.
Jag filar i alla fall vidare och kanske kommer den som novellform i Vår bok Tre Röda, vem vet...
Jag har en otrolig känsla att Johans verkliga liv blev en roman, en arbeta roman. Även har jag känslan att han blev lycklig med tillvaron. Av ett enkelt fotografi taget i Minnesota kan allt möjligt födas ur. Spännande är det.
Under min resa i Norra Bohuslän har jag näst intill hamnat i salighetens rus. Inte så ofta träffar jag personer som hamnar direkt inne i ens hjärta, nu har jag träffat två, tre med Lisbeths underbara dotter och fyra med den lilla söta Albert. Jag har alltså träffat fantastiska personer och jag lovar att det kommer att ta sin lilla tid att smälta alla de intryck jag fått med mej.
Foto: Viktor Jäverling i "Lång Oskars Trädgård.
Och allt detta hände på den gård, detta vackra ställe vid en liten havsvik i ett lummigt landskap i den "Bohusvita" stugan från mitten av 1800 talet, den stuga som "Lång Oskar bott i. En fröjd för ögat, för sinnet och för hela min person. I denna stuga bodde då Johan Oskar Andersson Lång Oskars barnbarn, Lisbeth och Eva. Två gudomligt trevliga, kärleksfulla och generösa kvinnor som bjöd på sej själv och sin gästfrihet.
Lång Oskar det var den man som äktade min farfars mor 1930, då hon säkerligen tröttnat för längesedan på att vänta på den man hon gift sig med 1899 och som for med båten till Amerika i April 1902. Johan Martin Emanuelsson, amerikafararen ni vet, han som skrev brev,(som inte finns kvar), men även brevkort som finns bevarade som Elisabet Ottilia hade satt in i ett vykortsalbum så fint. Det jag nu kan konstatera är att när jag läst några av dessa kort av de som min kusin Lotta hittade och dessa "nya" som fanns i Elisabets privata album är att efter 1920 finns inga sådana brevkort längre. Hade Elisabet O helt enkelt tröttnat ur och ledsnat på denna karl, hade hon fått nog av att vänta? I flera av vykorten skriver Johan Martin "tills vi ses igen Kere ven". Ibland blir jag riktigt arg på honom, vilken stil att efter 15 år i Amerika inte få fingrarna ur ......och vara en man. Ja jag blir faktiskt inte riktigt klok på honom, och hans stil. Vad hade han för rätt att efter så många år hålla denna kvinna på halster. I ett utav brevkorten läser jag ungefär så här: "att han ska ta över familjen när skulden till hans bror Bholin är betald", troligen ett lån för att köpa huset de bodde i på "Knatten" nere på Västbacken.
Förut har jag funderat på hur Elisabet Ottilia överlevde ensam med två små pojkar. Lite utav svaret har jag nu fått av Lisbet och Eva, Elisabet var en otroligt skicklig sömmerska som i sin stora kunskap var en riktig textilkonstnär. Med mej hem i bagaget har jag fått ett linnelakan med troligtvis en virkad spets som är så vacker. Ett par ovanliga mattor som hon gjort med broderier och virkade blommor. De väcker uppmärksamhet, de är roligt att ha fått dessa som ett minne. Jag kommer att vårda dessa gåvor och Elisabeth Ottilia har kommit närmare mej, jag har hittat en stark kvinna. Även en blank amerikaduk fick jag med mej hem, en som med stor sannolikhet Johan martin har skickat från staterna. Systrarna berättade att Elisabeth hade den på sitt 8-kantiga bord innne i hennes lilla privata kammare.
Johan och Elisabet hade säkeröligen kontakt med varandra efter det att brevkorten slutade komma, kanske för sönernas skull. Kanske Elisabet hade fått nog efter alla år och hon lade ner hoppet. Säkerligen var breven formella och kanske skickade Johan Martin pengar till henne. Det borde han för att stilla sitt samvete och om han hade någon skam i kroppen. Hade hon "äntligen gett upp? Då om någon gång på denna tiden då behövde de varenda öre til kost och för att kunna leva. Hon trodde nog inte längre att Johan Martin skulle skicka pengar så de kunde komma över. Jag tittar på ett fotografi som Elisabet fått sänt till sig, kanske inte av Johan Martin utan någon av de andra emigranterna från Tanum som fanns i Minnesota. Där sitter Johan Martin på en automobil och på baksidan av fotot står det skrivet ungefär så här: "Martin Emelson sitter på sin automobil, det är han som håller barnet", var det skådebröd eller hade han tjänat ihop så mycket att han kunde köpa en bil?
Nog blir jag fundersam på denna Johan Martin, helt klart är att han hade en räv bakom örat. Säkerligen en fästmö och kanske några barn. Jag kan ine ro på annat.
Nu har jag i alla fall sett det hus som Elisabet Ottilia levde i och sett att hon fick det bra trots hon säkerligen utstått många prövningar. Elisabet och Lång Oskar gifte sig 1930 och fick många år tillsammans, Jag är glad för det, Elisabet hade sina pojkar, då 30 och 28 år och Lång Oskar hade tre vuxna barn.
Nu har jag träffat Lisbeth och Eva, det är jag otroligt glad för, jag fick träffa Lisbeths dotter Maria och hennes son Albert. Evas Siameskatt, drottningen över Klätta och jag känner en samhörighet med dom, jag känner faktiskt kärlek.
Jag är glad att Elisabet fick änkemannen Johan Oskar Andersson, en snäll och barnkär man. Jag är säker att Elisabet fick ro i att få bli gift och bli en Andersson.
Nu sitter jag åter i Dalarna, men som jag alltid kännt så är jag mer Bohuslänning i kropp och själ än Dalkulla. Så har jaag alltid känt. En dag ska jag ha en liten stuga i det karga landskapet vid havet, det är så jag har bestämt. Att komma till Bohuslän är som att komma hem och det är så sant som det är sagt.
Tack Lisbet och Eva, vi hörs....
Brudkortet på Elisabet och Lång Oskar, vittnen var min farfar (son till Elisabet, och hans fru, min farmor Sofia Johansson).
Foto: Viktor Jäverling i "Lång Oskars Trädgård.
Och allt detta hände på den gård, detta vackra ställe vid en liten havsvik i ett lummigt landskap i den "Bohusvita" stugan från mitten av 1800 talet, den stuga som "Lång Oskar bott i. En fröjd för ögat, för sinnet och för hela min person. I denna stuga bodde då Johan Oskar Andersson Lång Oskars barnbarn, Lisbeth och Eva. Två gudomligt trevliga, kärleksfulla och generösa kvinnor som bjöd på sej själv och sin gästfrihet.
Lång Oskar det var den man som äktade min farfars mor 1930, då hon säkerligen tröttnat för längesedan på att vänta på den man hon gift sig med 1899 och som for med båten till Amerika i April 1902. Johan Martin Emanuelsson, amerikafararen ni vet, han som skrev brev,(som inte finns kvar), men även brevkort som finns bevarade som Elisabet Ottilia hade satt in i ett vykortsalbum så fint. Det jag nu kan konstatera är att när jag läst några av dessa kort av de som min kusin Lotta hittade och dessa "nya" som fanns i Elisabets privata album är att efter 1920 finns inga sådana brevkort längre. Hade Elisabet O helt enkelt tröttnat ur och ledsnat på denna karl, hade hon fått nog av att vänta? I flera av vykorten skriver Johan Martin "tills vi ses igen Kere ven". Ibland blir jag riktigt arg på honom, vilken stil att efter 15 år i Amerika inte få fingrarna ur ......och vara en man. Ja jag blir faktiskt inte riktigt klok på honom, och hans stil. Vad hade han för rätt att efter så många år hålla denna kvinna på halster. I ett utav brevkorten läser jag ungefär så här: "att han ska ta över familjen när skulden till hans bror Bholin är betald", troligen ett lån för att köpa huset de bodde i på "Knatten" nere på Västbacken.
Förut har jag funderat på hur Elisabet Ottilia överlevde ensam med två små pojkar. Lite utav svaret har jag nu fått av Lisbet och Eva, Elisabet var en otroligt skicklig sömmerska som i sin stora kunskap var en riktig textilkonstnär. Med mej hem i bagaget har jag fått ett linnelakan med troligtvis en virkad spets som är så vacker. Ett par ovanliga mattor som hon gjort med broderier och virkade blommor. De väcker uppmärksamhet, de är roligt att ha fått dessa som ett minne. Jag kommer att vårda dessa gåvor och Elisabeth Ottilia har kommit närmare mej, jag har hittat en stark kvinna. Även en blank amerikaduk fick jag med mej hem, en som med stor sannolikhet Johan martin har skickat från staterna. Systrarna berättade att Elisabeth hade den på sitt 8-kantiga bord innne i hennes lilla privata kammare.
Johan och Elisabet hade säkeröligen kontakt med varandra efter det att brevkorten slutade komma, kanske för sönernas skull. Kanske Elisabet hade fått nog efter alla år och hon lade ner hoppet. Säkerligen var breven formella och kanske skickade Johan Martin pengar till henne. Det borde han för att stilla sitt samvete och om han hade någon skam i kroppen. Hade hon "äntligen gett upp? Då om någon gång på denna tiden då behövde de varenda öre til kost och för att kunna leva. Hon trodde nog inte längre att Johan Martin skulle skicka pengar så de kunde komma över. Jag tittar på ett fotografi som Elisabet fått sänt till sig, kanske inte av Johan Martin utan någon av de andra emigranterna från Tanum som fanns i Minnesota. Där sitter Johan Martin på en automobil och på baksidan av fotot står det skrivet ungefär så här: "Martin Emelson sitter på sin automobil, det är han som håller barnet", var det skådebröd eller hade han tjänat ihop så mycket att han kunde köpa en bil?
Nog blir jag fundersam på denna Johan Martin, helt klart är att han hade en räv bakom örat. Säkerligen en fästmö och kanske några barn. Jag kan ine ro på annat.
Nu har jag i alla fall sett det hus som Elisabet Ottilia levde i och sett att hon fick det bra trots hon säkerligen utstått många prövningar. Elisabet och Lång Oskar gifte sig 1930 och fick många år tillsammans, Jag är glad för det, Elisabet hade sina pojkar, då 30 och 28 år och Lång Oskar hade tre vuxna barn.
Nu har jag träffat Lisbeth och Eva, det är jag otroligt glad för, jag fick träffa Lisbeths dotter Maria och hennes son Albert. Evas Siameskatt, drottningen över Klätta och jag känner en samhörighet med dom, jag känner faktiskt kärlek.
Jag är glad att Elisabet fick änkemannen Johan Oskar Andersson, en snäll och barnkär man. Jag är säker att Elisabet fick ro i att få bli gift och bli en Andersson.
Nu sitter jag åter i Dalarna, men som jag alltid kännt så är jag mer Bohuslänning i kropp och själ än Dalkulla. Så har jaag alltid känt. En dag ska jag ha en liten stuga i det karga landskapet vid havet, det är så jag har bestämt. Att komma till Bohuslän är som att komma hem och det är så sant som det är sagt.
Tack Lisbet och Eva, vi hörs....
Brudkortet på Elisabet och Lång Oskar, vittnen var min farfar (son till Elisabet, och hans fru, min farmor Sofia Johansson).
